Caféet Drop Coffee, beläget i Stockholm, fyller i dagarna ett år. Detta firas delvis genom att de bett prominenta personer inom kaffe-Sverige att med hundra ord beskriva vikten av kaffe i allmänhet och detsamma om bra, riktigt, kaffe i synnerhet på deras blogg.
   Det senaste inlägget – i skrivande stund – är författat av Eva Gefvert Nordell från Åre Kafferosteri. I detta inlägg förklarar hon att kaffet är så mycket mer än, här uttryckt med mina egna ord, bara en varm, brun vätska. Hon uppmanar oss som, får man förmoda, inte redan upptäckt hur fantastiskt kaffe kan vara och dessutom med relativt enkla och tämligen billiga medel. Hela inlägget finns på Drop Coffees blogg.
   För mig var Evas ord nästan som en uppenbarelse och som något jag ganska säkert kunnat författat själv; kvintessensen är solklar och helt med sanning överensstämmande. I min mening i alla fall.
   Och det är precis detta problem (i brist på bättre ord) jag vill komma åt och bearbeta när jag, senare i höst, tänkt dra igång en studiecirkel i ämnet. Syftet med cirkeln är att visa på hur pass enkelt och billigt det kan vara att få riktigt bra, välsmakande och tillfredställande kaffe; att det, de facto, inte behövs maskiner för tio tusentals kronor för att uppnå smakresultat utöver tidigare upplevda.
   Även om det är vansinnigt roligt att jaga efter det perfekta skottet med sina dyra maskiner. Också.
   Kaffet är oss – de flesta av oss i alla fall – ack så viktigt, så varför slösa bort kaffestunderna på mediokert kaffe när fantastiska smakupplevelser finns så nära tillhands?
   Sedan en vecka tillbaka har jag nu arbetat inom kaffesfären och jag trivs som fisken i vattnet. Det är verkligen en stimulerande miljö med trevliga arbetsuppgifter och fantastiska kollegor. Att få, på ett eller annat vis, arbeta med en råvara man älskar är inget annat än en ynnest kanhända är få förunnat. Jag anser mig lyckligt lottad som fått denna chans!
   Idag lyckades jag äntligen få till mjölken på företagets Jura och även om det blev lite för bubbligt så fanns där en tulpan i min eftermiddags cappuccino!
   Däremot tycker jag nog att de jag hällde hemma nu på kvällen blev bättre. Det är kopparna på bilden ovan vilka åsyftas…

Idag fick jag låna med mig lite Grindz hem. Tänkte att det vore på sin plats att köra igenom kvarnen ordentligt.
   Jag läste nogsamt på burken och följde – till punkt och pricka – instruktionerna på densamma för att inte göra några (större) fel, men när jag kom till punkt nummer sex (”Starta kvarnen och låt den gå tills den går tomt”) tvärstannade den. Motorn gick, men skivorna stod stilla…
   Såg ingen annan lösning än att skruva isär kvarnen manuellt och se efter vad som fastnat. En iskall rysning av hopplös vånda for utefter ryggraden: tänk om den gick sönder nu. Jag har ju varit med om detta tidigare med min lilla kvarn. Den kvaddade men jag fick den utbytt på garantin…
   Väl isär kunde jag inte skönja några fel och visst den nedre skivan snurrade utan problem… Tänkte att det var lika bra att göra rent manuellt istället och köra Grindz efteråt och så skedde också (även om det vare sig gjorde från eller till)…
   Fick även tanken att ”nolla” även denna kvarn. Precis som jag gjorde med Rockyn en gång i tiden: det sitter ju faktiskt en skala på locket även till Compaken och efter lite pillande hittade jag rätt med locket. Nu sitter min ”nolla” på någonstans runt minus åtta och den malgrad jag fann för kaffet hamnade på minus fem.
   Gud vet hur rätt eller fel det blev, men skottet funkade i alla fall och något hände definitivt i koppen mot tidigare.
   Synd att jag inte satte mjölken bara…

Idag nytt jobb. Idag nytt kaffe. Idag nytt liv. Det känns så i alla fall och sedan tidigare finns det även ett annat nytt element i mitt liv. Mycket nytt. Idag. Det känns bra.
   Kaffet jag fick var Smooth från Sthlmroast. Ett rent arabicakaffe som rostats betydligt ljusare än Dark Blend. Jag har fått lånat ett naket portafilter och med det i maskinen har min distribution visat sig vara allt annat än perfekt.
   Kopparna blev, minst sagt, prickiga…



Jag har ännu inte riktigt lyckats med Smooth, men jag närmar mig för varje skott. Det första skottet hade en felaktig syra. Med detta menar jag en syrlighet som liksom ligger utanför kaffet till skillnad från den syrlighet man kan hitta i till exempel en Yirgacheffe där syrligheten finns inbäddad i kaffesmaken. Det är kanhända svårt att föreställa sig detta, men de som upplevt det vet vad jag talar om.
   För varje skott har jag justerat malgraden finare och finare men försökt behålla doseringen. Det har sagts mig att bönor från extremt höglänta odlingar ofta kräver detta och att detta är den troliga anledningen till att jag tyckte Lilla Kafferosteriets kaffen betedde sig som gamla. Även Sthhlmroasts kaffen är rostade från höglänta bönor delvis. Hur eller hur tycker jag att syrligheten gradvis, för varje skott, försvunnit. Dock fann jag det sista skottet lite livlöst och jag tror att jag senare ska prova att mala grövre samt lätt överdosera.
   Skillnad kommer det att bli, men frågan är hur…

Det kallas visst så när man helt byter inriktning angående sitt arbete. De senaste åren har jag arbetat med framställande av trycksaker och före det massor av år med originalframställning.
   Nu är det slut med det.
   I måndags sade jag upp mig från jobbet - uppriktigt förhoppningsvis även mitt liv som tryckare – och redan på måndag inleder jag en ny karriär inom kaffebranschen. Nu ska det bli servande, tweakande och annat pillande på kontorskaffemaskiner.
   Och det ska bli väldigt roligt, spännade och – är jag övertygad om – givande!

Fredagen den 13. Dagen då fru Fortuna sover eller, åtminstonde, tittar åt ett annat håll. En del hävdar att uttrycket härstammar från fredagen 13 oktober 1307. Det var då kung Filip IV av Frankrike – djupt skuldsatt till Tempelriddarna – för att rädda sitt skinn beordrade att samtliga korsriddare skulle arresteras och tagas av daga. Ingen vidare dag för Tempelriddarorden således och allt sedan dess – påstås det – sammanknippas varje fredag med datum 13 med otur.
   Personligen har det hitintills skett några mindre olyckor. Dels tappade jag min telefon i asfalten, så att det blev förhatliga skrubbmärken på den, och sedan blev mjölken till latte-arten efter maten för tunn och ena koppen rann över…

Men förövrigt har dagen inte varit mer olik någon annan dag. Inte ur oturs-aspekten i alla fall. Just denna dag fick jag beskedet jag längtat efter och hoppats på: jag fick erbjudandet om ett nytt jobb och äntligen ska jag börja jobba närmare mitt älskade kaffe! Det handlar dock inte om jobb som barista – vilket jag heller aldrig eftersträvat; jag kan göra kaffe hemma – utan som serviceman av kaffeautomater. Nu ska det bli pill och justerande av maskiner och att se till att det allmänna kaffesverige tar ett pinnhål upp. Det senare hoppas jag i alla fall att jag kan bidra med.
   Just nu i kvarnen härbärgerar Sthmlroast Dark Blend (rostad 9/8). Det är inte ofta jag har blends av klassisk italiensk espressokaraktär (arabica/robusta), men jag är alltid villig att prova något nytt och särskilt om det handla om nya rosttalanger!
   Jag har provat kaffet både som ren espresso, cappuccino (se bild ovan) och som latte. Ingen av dessa har givit mig anledning till missnöje. Det handlar tvivelsutan om en mycket bra blend. Bra jobbat Erik et al.!
   Det har andats om att ytterligare en blend – denna gång en mer ljusrostad ren arabica – ska dyka upp inom en inte allt för avlägsen framtid. Om den är i paritet med Dark Blend blir den bekantskapen säkerligen mycket trevlig! Nya bekantskaper kan vara så trevliga!
   Och fredagen den 13 kanske inte alltid betyder otur. Enligt utsago lär jag även ha döpts en fredag den 13 för en herrans massa år sedan…

Idag på seneftermiddagen ringde jag upp Erik Strandberg, en av männen bakom Sthlmroast, för att höra hur det gått med den provpåse kaffe jag skulle få. Det mynnade ut i en mycket trevlig diskussion om kaffe generellt. Rostning, extraktion, bryggmetoder, färskhet och en massa andra spännande saker. Över en timme höll vi på…
   Återigen slås jag av hur trevligt det är att tala med likasinnade och hur härliga alla dessa kaffemänniskor är!
   Och jag är ju en av dem!

Tack vare min gode vän Jonas, vilken i skrivande stund befinner sig i Malmö, har mysteriet med kaffet från Lilla Kafferosteriet fått sin lösning.
   Jag skrev ju att kaffet betedde sig som vore det gammalt, men att jag vägrade tro att så var fallet och nu visade det sig att betendet beror på ursprunget. Det är en underbar värld kaffet och alltid lär man sig något nytt! Bägge sorterna jag beställde från Lilla är rostade från bönor skördade på mycket hög höjd och dessa tenderar, enligt uppgift, att vara extremt svåra att extrahera som espresso. Min vän undrade hur det kunde komma sig att han lyckats och fick till svar att man kan ha rejäl tur. Lilla Kafferosteriet använder uteslutande de sorter jag beställde till filterbrygg. Jag ska prova detta i min porslinstratt till helgen.
   Tack vare min gode vän Jonas kommer det att landa några prover av den ena sorten hos mig till helgen. Det ena rostades (vid samtalet med honom för dryga timmen sedan) någon halvtimme tidigare och det andra packades direkt från kylkaret!
   Det är svårt att som konsument få färskare kaffe än så!

Den senaste tiden har jag jobbat med att lura fram smaker och aromer ur kaffet jag köpte från Lilla Kafferosteriet. Kanske mest har jag jobbat med att lyckas få en vettig extraktion. Kaffet beter sig som vore det gammalt.
   Hade jag köpt detta kaffe på lösvikt hos den lokala handlaren (vilket jag aldrig skulle göra) hade jag inte förvånats, men eftersom det handlar om Lilla Kafferosteriet… Jag kan inte tänka mig att de, under några som helst omständigheter, skulle skeppa ut gammalt kaffe. Fick även detta verifierat vid samtal med dem idag.
   Däremot kvarstår mystiken. Varför måste jag mala kaffet tokfint för att få fram en extraktion som inte sprutar fram och som ger en – i det närmaste – kritvit crema vilke dör nästan per omgående; extraktionstid runt dryga 20 sekunder… Mer mystiskt är dessutom att bägge sorterna jag köpte beter sig likadant.
   Den malning jag hittat som ger en bra extraktion (jag har provat fram och tillbaks med både malgrad och dosering) genererar ungefär en halv filterkorg (Synesso dubbelkorg) kaffe med aktuell timerinställning.

Det föreslogs från Lilla att kaffet kanske var för färskrostat, men eftersom detta torde medföra en kraftigt expanderande puck så funkar inte den teorin. Kaffepucken expanderar inte alls…
   Provade, för att säkerställa kvarnens funktionalitet, med ett färskrostat (datumstämplat Åre Yirgacheffe) kaffe. Ställde kvarnen där jag brukar ha den – vilket är långt från inställningen för Lillas kaffe – och fick väldigt tajta och korta skott.
   Men jag vägrar ändå tro att Lilla levererar gammalt kaffe. Tror inte något mindre rosteri överhuvudtaget skulle våga sig på en sådan sak…
   Saken verkar vara under utredning och jag avvaktar ett svar från Lilla.

Jag har en bit kvar till att bli hyfsad på det här med latte-art. Det är bara att inse fakta. Och inte blir det enklare av att man skaffar nya mindre koppar (att träna med).

Nu är det definitivt inga fel på kopparna i sig själva. Jag är grymt nöjd med dem och de är mycket trevliga att dricka ur.
   Nej, snarare är det mig det är fel på. Eller, min teknik. Skillnaden mellan dessa koppar och de gamla Illy-kopparna är – och jag tror jag sagt detta tidigare – av icke obetydlig karaktär.
   Det kanske inte är helt med sanning överensstämmande det där att jag har en bit kvar. Jag får ganska bra mjölk och hyfsad art, men kopparna hinner ta slut innan jag ska göra genomdragen… Det krävs onekligen en del tillvänjning!
   Nåväl. Tog ut mina två koppar (efter avtorkning) på balkongen och satte mig att njuta. Halvvägs genom första koppen upptäckte jag en ovälkommen kaffegäst i den andra. Med den storleken lär den lilla gynnaren blivit tämligen koffeinstinn!

Inte direkt vad jag tänker på när man talar om smaksättning av kaffet…
   Jag avslutar med dotterns kommentar när hon såg födelsedagspresenten jag köpt åt henne: ”Vad synd att jag bara fick en…”
   Det är tacksamhet i den högre skolan det!

Under gårdagen verkade världen jag lever i ha gått sönder. Mer eller mindre allting jag gjorde blev fel på ett eller annat vis och espressomaskinen trodde att den bestod av två ångkokare. Det blev inget vidare kaffe igår… För att, i mån av behov, kunna påvisa maskinens schizofreni (idag var det inga problem alls och allt är normalt) filmade jag lite igår. Länk till klippet.
   Sedan jag kom hem från semesterfirandet har det flyttat in två nya gäster hos mig. De vägde vid ankomsten runt halvkilot var och är bägge högst temporära inneboenden. Jag talar om de två halvorna från Lilla Kafferosteriet.

Lilla delade ut vad de kallade för flyttkort, med vilka man erbjöds inhandla ett kilo färskrostat kaffe för en hundring (inklusive frakt) och det fanns tre sorter att välja mellan. Jag valde, förstås, de som utlovade mycket sötma. Hittills har jag inte riktigt funnit det söta, men de koppar jag fått fram har då definitivt smakat mjölkchoklad och den smaken finns angiven i specifikationen av kaffet (Rwanda Kotecacya Kooperation; den andra påsen innehåller Colombia San Sebastian)!
   Under semestern passade jag dessutom på att byta ut mina cappuccinokoppar mot dylika från Åre Kafferosteri. Dessa koppar (Nuova Point) är ganska betydligt mycket mindre än mina tidigare Illy-baljor, så latte-arten kräver viss tillvänjning.
   Än så länge – bortsett från gårdagens debacle – tycker jag att jag har god koll på arten i alla fall. Den översta bilden är de koppar jag hällde i måndags och är den första latte-arten i de nya kopparna (även om jag fuskade lite i Falun på Du & Ja Cofféebar; se tidigare inlägg)… Bilden underst är försöket från idag.


Förövrigt har jag skaffat mig bank-id till mobilen. Godkände betalningen av den första räkningen med denna metod idag. Rätt smidigt att inte behöva släpa med sig bankdosan!
   Och så har jag – återigen – köpt kanske världens bästa film: Ridley Scotts mästerverk Bladerunner i en femskivors specialutgåva.
   På blu-ray… Äntligen!